Collinmadai Meanie Casanova

Vi förlorade vår katt Gizmo i januari och kände att vår familj inte är hel utan ett djur i familjen.

Jag har alltid velat ha en hund men eftersom Gizmo jagade hundar tyckte vi inte att det passade så bra. Det blev ett stort hål när kissen gick bort så jag började titta på hundraser på nätet, bara som tidsfördriv och för att tänka på annat. Jag tittade på annonser på blocket, kikade på youtube-klipp på olika hundraser och läste på köpahund.se om de olika raserna.

Min man började kika över min axel och snart satt även han och kikade på bilder på nätet.

Efter mycket bilder och information om olika raser kom vi fram till att OM vi skulle ha en hund (vilket aldrig skulle hända) så skulle en sheltie - Shetland sheepdog, passa oss bäst. Men vi skulle ju inte ha en hund... eller skulle vi!?

Vi läste och läste och läste om rasen och blev mer och mer sugna på att ha en egen liten sheltie. Jag googlade kennlar som föder upp Shetland sheepdog, mailade ett flertal och fastnade till slut för en uppfödare bara en liten bilfärd härifrån. Jag gillade Anne direkt bara efter ett par hundra mail fram och tillbaka :) Det visade sig att hennes tik Alba precis hade fått valpar varav en hane, vilket vi ville ha. Jag fick se bilder på lille killen och min son Melvin tyckte att valpen såg ut som ett marsvin. Vi var de första som visat intresse för hanen och därmed först i kö, hurra!

När jag fick se den första bilden på hanen kände jag "där är han ju!". Han var precis så jag hade tänkt mig vår lilla hund. Fler bilder fick vi se och vi förälskade oss i den lilla parveln.

Efter 3 veckor fick vi komma och hälsa på. Vi var nervösa allihopa. Men när vi kom dit och möttes av Annes dotter och några förrymda finska lapphundar kändes allt jättebra. Hon var jättetrevlig och hundarna var otroligt glada och snälla.

Vi gick upp och träffade Anne för första gången, men det kändes som att jag kännt henne hur länge som helst. Ibland träffar man människor som man bara "klickar" med helt enkelt.

I en valplåda låg en stor (i jämförelse med valpen) nallebjörn och tätt intill låg en liten liten trefärgad sheltievalp. Mitt hjärta höll på att gå sönder. Alba, mammahund, kom och hälsade glatt och var så otroligt söt och trevlig. Min man, Micke, hade gärnat tagit med henne hem. Han förälskade sig i henne på en gång. Anne plockade upp lille valpen och räckte över honom till mig. Han var så lite och skör och mina händer kändes som stora traktorskopor runt den lilla kroppen. Han gosade in sig under min haka mot min hals och låg där. Det var så mysigt. Jag var nära till tårar men jag lyckades hålla dem i schack :)

Vi höll kontakten och fler bilder fick vi se. När han var 6 veckor åkte vi till Annes djurbutik i Ramnäs för att hälsa på igen. Lillkillen, som vi valde att kalla Meanie (uttalas Mini), var trött och hade precis somnat när vi kom. Vi tog kort, filmade och bara tittade på honom där han låg och och sov så sött. När han vaknat till fick han komma upp i min famn där han hittade min vigselring som var väldigt intressant.

Två veckor senare var vi där igen. Det går ju inte att hålla sig borta. Det var en helt annan valp som mötte oss i butiken den fredagen. Han kom skuttandes och hälsade på oss allihopa. En otroligt söt liten lurvboll som studsade omkring. Men lika fort som han kom och hälsade på oss, lika fort slocknade han på golvet vid ett par skor. Jag plockade upp honom så han låg och sov i mitt knä. Vi var där i ca en timme, sen tröttnade Charlie och ville åka hem och ha lite fredagsmys. Men när vi satt i bilen sa han ledsen att han trodde att Meanie skulle få följa med oss hem.

Fredagen den 11 maj, på Meanies 2 månadersdag, åkte vi för att hämta hem honom. Vi hade de senare veckorna anpassat huset och trädgården för en liten nyfiken valp och inhandlat det allra nödvändigaste. Jag var så pirrig och kände mig osäker på om jag skulle klara att uppfostra en liten valp. Det var ju ändå en liten valp som vi inte kände ordentligt än. Men vi har folk runt omkring oss som kan mycket om hundar plus att vi alltid får ringa Anne om det är något. Det lugnade en hel del.

Efter pappersskrivning och lite shopping i butiken var vi redor för att åka hem. Jag hade med mig ett halsband som jag tänkte att Meanie skulle få ha på sig i bilen ifall han blev rädd eller så... men det gillade han inte alls så det slapp han. Det gick jättebra ändå. Han gnällde två ggr på väg hem men hann med att slumra till en stund i min famn så jag tror inte att han tyckte att det var så farligt ändå.

Väl hemma hade Melvin kommit hem före oss från skolan och när vi kom in med Meanie så fick Melle sig en ordentligt blöt puss.... eller mååånga blöta pussar rättare sagt.

Meanie var otroligt tuff och utforskade sitt nya hem med nyfikenhet. Han åt, lekte och sov. Det var så konstigt väder i fredags med blåst, regn och sol, men Meanie passade på att sova när det regnade och när det var sol så var vi ute och lekte i trädgården. Mest av allt sov han för det är ju tufft att vara 8 veckor och flytta hemifrån.

Natten gick över förväntan och vi sov allihopa hela natten. Jag vaknade kl 5 pga min onda hals men Meanie sov då fortfarande. Tuffa lilla kille!

Vi gick upp kl 6 och han fick gå ut och kissa. Sen tog jag med honom på en liten promenad runt lekparken innan någon annan var ute. Han gick med mig jätteduktigt och halsbandet fick vara på. Det är fortfarande lite obekvämt och det kliar lite av halsbandet men med övning och uppmuntran blir det bättre och bättre.

Meanie har dock kliat sig på benen sen han kom hem till oss och det gillar jag inte. Vill ju inte att han ska gå och vara besvärad av klåda. Jag har kollat igenom pälsen, tvättat hans filtar igen, tvättat honom med vatten men han kliar sig fortfarande så på onsdag ska vi ta en tripp till tant djurdoktorn, så ska hon få titta lite på honom. Det är ju tråkigt att han besväras av klåda men jag tycker att det är ganska bra att få besöka veterinären så han får lite "träning" där också. Då passar det ju bra att ha en sån lindrig åkomma ändå.

Jag tog en hel del kort på Meanie när han låg ute i vår djungel till trädgård. Vi hann inte klippa gräset innan vi tog hem honom. Men igår klippte Micke gräset och det gillade inte Meanie. Ljud är läskigt tycker han. Men inget mjäk här inte. Vi lekte bort det farliga och sen somnade han i sin lilla koja till toner från den läskiga gräsklipparen. På eftermiddagen skulle nästa otäcka ljudmaskin fram, dammsugaren. Jag tog med Meanie ut i trädgården men lät altandörren stå öppen så ljudet ändå hördes. Meanie var skeptisk men gick faktiskt helt själv in i vardagsrummet och kikade på Micke som stod i hallen och dammsög. En stund var han modig i alla fall. Sen kom han ut igen och vi lekte lite med stora bollen.

Fler ljud som är ganska läskiga är sopmaskinen som sopade upp gruset på parkeringen idag, vinden som fångar upp hammocktaket så det låter, de läskiga monstren i Ben Ten på Cartoon Network är också hemska. Men Meanie är ändå duktig och söker trygghet hos oss. När han känner att han samlat modet klarar han sig själv igen. Vi finns som stöd och peppning och det tror jag att han känner.

Jag fick en hel del fina bilder på lille kotten under helgen och här kommer de...